I flera tusen år har siden bara burits av furstar och av änglar, om man får tro vad som står skrivet i koranen.
En dag för ca fem tusen år sedan gick kejsarinnan av Kina på promenad i sin trädgård. Då fick hon se hur en silkeslarv spann in sig i en glänsande tråd som sken i solskenet. Hon gav en tjänare i uppdrag att tillverka en dräkt av den solskimrande tråden. Det är legenden om hur man systematiskt började odla, haspla och väva siden år 2700 f Kr.Man insåg snabbt vilken oerhörd exportvara det var och började exportera siden till länderna kring Medelhavet. Längs sidenvägarna mot väster och söder drog kamelkaravaner med den dyrbara lasten. Det var farofyllda resor som kunde ta åtta år. De långa handelsvägarna slutade i Syriens hamnstäder.
Många gånger repades de kinesiska tygerna upp och man tog hand om tråden och vävde om den till nya tyger i bindningar som användes i vår del av världen för att sedan säljas vidare till grekiska och romerska furstehov.
Då det romerska riket stod på höjden av sin makt var Kinas export av siden som störst. Naturligtvis ville många komma på hemligheten med att skapa de underbara tygerna. Man trodde t.ex. att silke växte på träd. Sidenets framställning var en strängt bevakad hemlighet, och belagt med dödsstraff om man avslöjade det. I mer än tusen år bevarade kineserna sin hemlighet.
Hemligheten blev till slut avslöjad. Två män förklädda till tibetanska munkar, vandrade över bergen mot Tibet med silkefjärilsägg i sina ihåliga vandringsstavar. De var utsända av Kejsar Justianius av Bysans som lade grunden till den europeiska sidenindustrin. Senare efter romarrikets fall, skulle Venedig nästan helt överta rollen som importör/tillverkare/exportör till Europas kungliga hov.
Odlingar och sidenväverier i Sverige
Eftersom siden var så eftertraktat försökte många länder själva att framställa det dyrbara tyget. Frankrike var det land som bäst lyckades med sina väverier och blev kända för sina underbara tyger. Import av sidentyger var ofta belagd med tullavgifter och skatter vilket gjorde att smugglingen av sådana varor fick ett högt pris och dyra böter om man blev upptäckt. Det fick den inhemska framställningen att få en skjuts framåt. Detta gällde även Sverige.
År 1649 var holländaren Jakob van Utenhoven den förste att få tillåtelse att anlägga ett sidenväveri i Stockholm. Med hjälp av statsunderstöd anlade han väveriet vid Fatbursjön (nuvande Medborgarplatsen). Väveriet tillverkade siden, sammet och damast. Men inte förrän på 1730-talet tog det riktigt fart på den inhemska framställningen av sidentyger. På Fredrik I:s begäran kom ett flertal franska sidenvävare att bosätta sig i Stockholm och öppna sidenväverier. Arkitekten Jean Erik Rehn fick statligt stipendie för att studera tillverkningen i Lyon för att sedan få till uppgift att formge och färgsätta mönster som kunde beställas av sidenfabrikörerna.
År 1754 infördes totalförbud av import av ostindiskt siden. Detta för att hjälpa upp den inhemska produktionen. Ändå blev det ingen riktig fart på tillverkningen av sidentyger. Eftersom råvaran, silkeskokongen var dyr att importera, försökte man anlägga silkesodlingar här i Sverige. Drottning Lovisa Ulrika tog silkesodlingen under sitt beskydd. I mitten av 1700-talet lät hon anlägga en mullbärsträdodling vid Drottningholm och initierade uppfödning av silkesmaskar.
Ostindiska kompaniet
År 1732 började resorna till Kina och Indien. Resan var lång och kunde ta 17 månader fram och tillbaka. På utresan från Göteborg lastades fartygen med järn och trävaror som såldes i Spanien för silver. Silvret omsattes sedan till te, porslin, siden och lackarbeten. Både silver och de hemvändande varorna var begärliga för pirater, så man reste gärna i konvoj med andra handelsskepp.
Det importerades mängder av varor till Europa på det här sättet. För att kunna hävda en inhemsk marknad infördes ett flertal förbud mot bl.a. siden men det ledde bara till att man istället smugglade in sidenet och stämplade det som inhemskt för att kunna sälja det.
Stockholms slotts byggdes av kjolskatt
Att kunna klä sig i siden och sammet blev de rika och adelns privilegium. Det finns rättsprotokoll där straff utmätts till kvinnor och män som inte ansågs ha rätten att bära siden, något man i bästa fall fick böta för. Som alla regler och förordningar tänjdes lagen och man kunde under byggandet av Stockholms slott betala slottsskatt för att få inneha och bära sidenkjortel av visst omfång. Efterhand kunde även tjänstefolket klä sig lite finare. Mången matmor lät sina uttjänta kläder vandra vidare till tjänarna. Där syddes de om i kanske ett modernare snitt och användes på fridagar och allehanda festligheter.
Idag har vi mycket lättare att få tag i siden, transporttider och kostnader har sjunkit drastiskt. Det som är extra kul är väl att nu för tiden kan alla bära siden, det är inte längre några få förunnat. Sidenet är också en textilfiber som är svår att efterlikna i sina egenskaper.
Olika sidentyger
Silkestråden kan vävas till flera olika slags tyg. Namn som twill och satin är alltså beskrivningar på olika vävningssätt. Här följer några av de vanligaste:
TWILL - glansigt siden som kännetecknas av diagonaler på grund av kypertvävningen
SATIN - atlasbindning: på rätsidan gör tråden långa obrutna strängar, varför rätsidan är glansig medan avigsidan är matt
CDC (Crepe de Chine) - tuskaftsbundet tyg med kräppad inslagstråd, ytan är slät och har svag lyster
CHIFFONG - tuskaftsbundet tyg av snodda trådar, ett genomskinligt siden med matt yta
JACQUARD - mönstervävt tyg med växelvis glansiga och matta partier som bildar olika mönsterfigurer. T.ex. i vävda slipsar kan mönstret knytas av olikfärgade trådar.
Från fjäril till sidentyg
Det finns olika slag av silke från olika slags silkefjärilar. Mullbärsfjärilen ger den starkaste, mjukaste och mest glänsande silket med de längsta fibrerna.
Den stora gula påfågelspinnaren, eller tussah-fjärilen, ger ett siden av mera rustik karaktär. Den lever i ekskogar på Himalayas sydsluttningar, där kokongerna av vilda fjärilar samlas in och bereds. Därav namnet vildsilke. Detta silke är dovare i lystern och har en mera ojämn struktur. I påfågelspinnarens trakter gör man handvävda tyger, som skiftar livfullt i struktur och olika nyanser. Gyllenbrunt, guldgult och gräddvitt är tussah-silkets naturliga färger. Tussah-fjäril blir även odlad, bl a i Kina.
Tillverkningen av vildsilke ger bönderna i Pakistan och Indien en nödvändig extrainkomst. Silkeodlingen ger dem ofta den enda möjligheten att bo kvar i sin hembygd.
För att odla silke krävs mycket arbete för skötseln av djuren och en känslighet i förädlingen av silket. Därför blir silkeodlingen aldrig helt mekaniserad, utan ger arbete åt många människor. Spinning och vävning sker både maskinellt och för hand.
I våra dagar odlas silke nästan bara i utvecklingsländer, främst i Kina, Indien, Thailand, Korea, Sri Lanka och Pakistan. Silkeindustrier finns också i Japan och Brasilien. Silkesodlingar i mindre omfattning finns i Italien, Schweiz och Frankrike, medan vidareförädling av råsilke sker i flera europeiska länder.
Man odlar mullbärsträd för att bladen skall bli till föda för silkefjärilens larver. Bladen skördas och transporteras till så kallade larv-lador. När larverna ätit färdigt av bladen, spinner de in sig i en kokong av tunn tråd som kan bli 2-4 kilometer lång.
Kokongerna sorteras efter sitt utseende och storlek. Sedan sitter kvinnor vid spolmaskinernas vattenrännor och samlar ihop trådarna från 5 kokonger, tre stora och två små. De bildar tillsammans en silkestråd som man sedan väver med.
Silket rullas visserligen upp maskinellt, men den mänskliga handen och ögat måste vara med när en kokong är nästan slut och en ny kokongs tråd skall bindas ihop med den gamla. Detta är ett mästerverk av snabbhet och fingerfärdighet.
Visste du att..
- En meter silkefiber kan sträckas ut ca 15 cm utan att brista.
- En kilometer lång silkefiber, som är 0,015 mm i diameter, väger 2 till 4 gram, men kan bära 150 gram.
- Silkefibern är glatt. Därför är siden smutsavvisande och lättvättat - och faller mjukt.
- De flesta sidentyger kan tvättas i maskin som fintvätt och centrifugeras. De kan också tumlas på svag värme tills de blir nästan torra och färdiga att strykas på medelvarmt järn. Tänk dock på att stelheten och finishen försvinner i och med vattentvätt.
- Ett plagg av långfibrigt mullbärssiden kan slitas och vattentvättas i åratal utan att förlora sin skönhet.
- Siden har haft rykte om sig att vara ömtåligt då det var vanligt att förtynga siden med tennklorid. Numera är förtyngningen nästan helt ur bruk. Kinesiskt och indiskt siden har aldrig förtyngts. Man kan själv kontrollera ett sidentyg genom att bränna en provbit. Rent siden förkolnar helt. Förtyngt siden lämnar kvar ett skelett av tygets struktur i askan. Siden är flamsäkert.
- Silket tar upp fuktighet till 30 % av sin egen vikt utan att kännas vått. Silke reglerar temperatur. Det värmer på vintern och svalkar på sommaren.
- Silket har en organisk uppbyggnad som står den mänskliga huden nära. Därför använde man länge silketråd till att sy ihop operationssår.
- Ingen kemist har ännu lyckats kopiera äkta silke. Ej heller har man lyckats ge konstsilket de skyddande egenskaper som natursilket har.
- Siden går lätt att färga. Det ger färgerna en strålande lyskraft.
- Eftersom silke andas och reglerar temperatur och fukt är det särskilt lämpat för kläder närmast huden - och även för lakan.
Källor
Google - Silk
The Art of Dress in England-France 1750-1820 - Aileen Ribero
Dress in Eighteenth-Century Europe 1715-1789 - Linda Baumgarten
Siden - Stadsmuseet, Malmö Museer
Plånböcker i siden - KMK
Hovets Dräkter - Lena Rangström
Sofia Magdalenas brudklänning i tidens smak - Livrustkammaren
Drottningar - kvinnlighet och makt - Livrustkammaren
Historical Fashion in detail, the 17th and 18th century - Avril Hart och Susan North
Wikipedia
